#13: När DTG-skrivaren fick existentiell ångest

Torsdag
Allt började som vanligt:

En hoodie låg på plattan. Preppen var klar. Plagget var stelt som en nyrik influencer.
Det var dags för print.

Men skrivaren?
Den gled ut, stannade halvvägs, blinkade en gång… och bara stod där.
Inte trasig. Bara… less på livet.

Vi fick ut en halv mening.
“Kind…”
Sen kände vi igen det:
DTG-depressionen.
Det där vakuumet mellan viljan att leverera – och ett skrivhuvud som hellre stirrar rakt in i bläckpatronens avgrund.

Så vi gjorde det man gör:
➤ Rengöring.
➤ Testprint.
➤ En skvätt ångest.
➤ Nytt försök.

Och vet du?
På tredje försöket satt den.
Rakt. Skarpt. Hoodie i världsklass.

Vi andades ut.
Blinkade mot varandra.
Och någon sa:

“13 kvar, då.”

DTG är inte en tryckteknik.
Det är en emotionell berg-och-dalbana.
Och den åker vi varje dag. Utan säkerhetsbälte.